Introduktion

Homeopatiska läkemedel är en form av alternativmedicin som utvecklades för över 200 år sedan. Enligt homeopatins teori bygger behandlingen på principen “lika botar lika”, vilket innebär att ett ämne som kan framkalla vissa symptom hos en frisk person i mycket liten dos kan bota liknande symptom hos en sjuk person. Preparaten tillverkas genom upprepade utspädningar och skakningar – en process som kallas potentiering – där ursprungsämnet späds ut i steg tills det ofta inte finns några molekyler kvar av det i den slutliga lösningen. Tanken är att utspädningen, tillsammans med kraftig skakning vid varje steg, överför en ”essens” eller information från ursprungsämnet till lösningen. Homeopater menar att denna process gör läkemedlet mer verksamt trots att det är så utspätt, och att det utspädda medlet stimulerar kroppens egna självläkningsförmåga. Homeopatiska preparat ges ofta som små sockerpiller (globuler) eller droppar, impregnerade med den utspädda lösningen. Teorin innebär också att behandlingen anpassas holistiskt: homeopaten väljer ett medel som bäst matchar hela patientens symtombild, inte bara en enskild diagnos.

Homeopatins historiska bakgrund

Homeopatin grundades i slutet av 1700-talet av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755–1843). Hahnemann blev desillusionerad av dåtidens hårdhänta medicinska metoder – till exempel åderlåtning och starka laxermedel – som ofta gjorde mer skada än nyttas. År 1796 formulerade han homeopatins principer som ett skonsammare alternativ. Enligt en berättelse fick Hahnemann idén om “lika botar lika” när han märkte att kinin, som gavs mot malaria, orsakade liknande feberfrossa hos honom själv; han spekulerade att ett ämne som framkallar ett symptom också kunde bota samma symptom hos en sjuk (även om vi nu vet att hans observation berodde på en allergisk reaktion och inte en allmängiltig regel). Hahnemann publicerade verket Organon där han lade fram homeopatins teori och praktik.

Under 1800-talet spreds homeopatin internationellt och blev populär i Europa och USA. I Sverige introducerades metoden under 1800-talets andra hälft – exempelvis verkade homeopaten Nils Liljequist kring sekelskiftet 1900. Homeopatin fick ett uppsving genom den amerikanske läkaren James Tyler Kent i slutet av 1800-talet, som vidareutvecklade läran. Vid den tiden var homeopatiska sjukhus och apotek inte ovanliga. Homeopatin mötte dock motstånd från det etablerade medicinska samfundet. Under 1900-talet, i takt med att modern vetenskaplig medicin (som vacciner, antibiotika och evidensbaserad vård) vann mark, minskade homeopatins inflytande. Ändå har homeopatin överlevt som alternativ behandlingsform fram till idag, med utövare och användare i många länder.

Vetenskaplig syn på homeopatiska läkemedel

Inom det vetenskapliga samfundet är konsensus att homeopatiska läkemedel saknar mätbar effekt utöver placebo. Flera omfattande studier och metaanalyser har undersökt homeopati i kliniska prövningar. I en analys av över 100 studier publicerad i den ansedda tidskriften The Lancet drogs slutsatsen att effekterna av homeopati inte är bättre än placeboeffekter från sockerpiller. En systematisk översikt 2017 fann att tillförlitliga bevis för homeopatins effektivitet saknas för alla undersökta tillstånd, och att resultaten inte går att skilja från placebo när man bara inkluderar de mest högkvalitativa studierna.

Det finns flera skäl till den vetenskapliga skepsisen. För det första strider homeopatins grundprinciper mot etablerad kemi och farmakologi – idén att en extremt utspädd lösning utan aktiva molekyler skulle ha stark läkande verkan saknar en känd biologisk mekanism. För det andra har välkontrollerade kliniska studier gång på gång misslyckats med att visa någon tydlig effekt av homeopatiska medel på sjukdomsförloppet. Eventuella positiva resultat i enskilda små studier brukar kunna förklaras av metodbrister eller statistisk slump. När man väger samman den samlade forskningen är resultatet tydligt: homeopati fungerar inte bättre än placebo. Därför betraktas homeopati som en pseudovetenskap av majoriteten av forskare och läkare. I praktiken betyder det att om en person upplever förbättring av ett besvär efter att ha tagit ett homeopatiskt medel, beror förbättringen med stor sannolikhet på andra faktorer än själva preparatet.

Placeboeffekten och homeopati

Den förbättring som användare av homeopatiska läkemedel ibland rapporterar kan i många fall förklaras av placeboeffekten – ett psykologiskt och biologiskt fenomen där förväntningen på att bli bättre faktiskt kan ge en märkbar lindring av symptom. Placeboeffekten är en kraftfull mekanism: att få uppmärksamhet av en terapeut, genomgå en ritual som att ta en ”medicin” och tro på att den hjälper, kan stimulera hjärnan att släppa loss kroppsegna må-bra-substanser och därigenom ge verklig symtomlindring. Homeopatiska behandlingar kan maximera placeboeffekten eftersom konsultationen hos en homeopat ofta är lång och grundlig, och patienten känner sig sedd och hörd. Den tilliten och förväntan som byggs upp kan i sig medföra att man mår bättre, oavsett själva preparatets innehåll.

Många av de åkommor som personer söker homeopatisk behandling för går dessutom över av sig själva med tiden (exempelvis förkylningar, allergier i säsong, vissa smärttillstånd som varierar i intensitet). Om man tar ett homeopatiskt medel under en sådan period av naturlig förbättring kan det vara lätt att tillskriva medlet förtjänsten, fastän man skulle ha blivit bättre ändå. Detta fenomen, tillsammans med placeboeffekten, kan skapa en stark övertygelse hos vissa användare att homeopatin ”fungerade”. Vetenskapligt sett är det dock svårt att påvisa någon specifik effekt av homeopatiska preparat utöver dessa psykologiska och naturliga förbättringsprocesser. Som Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi, uttrycker det: människor har rätt att få veta att det de lägger tid och pengar på i bästa fall inte kan fungera bättre än placebo. Samtidigt är det viktigt att notera att placeboeffekten inte är ”inbillad” – man kan faktiskt må bättre – men den ersätter inte verklig läkemedelseffekt vid allvarlig sjukdom.

Reglering av homeopatiska medel i Sverige och EU

Homeopatiska preparat klassas formellt som läkemedel inom EU, men de lyder under ett särskilt regelverk. Inom EU finns sedan 2001 ett direktiv (2001/83/EG) som tillåter att homeopatiska läkemedel registreras via ett förenklat förfarande. Detta innebär att tillverkare får sälja dem så länge de uppfyller vissa krav på tillverkning och säkerhet – till exempel att de är tillräckligt utspädda för att inte vara toxiska – men de behöver inte bevisa klinisk effekt för att registreras. Med andra ord granskas homeopatika för kvalitet och säkerhet, men inte effekt, innan de når marknaden. I de flesta europeiska länder får inga medicinska indikationer anges på homeopatiska produkter utan separat godkännande, just eftersom effekt inte är evidensbaserad.

I Sverige är försäljning av homeopatiska medel tillåten under dessa EU-regler men med vissa nationella begränsningar. Läkemedelsverket kräver att homeopatiska läkemedel måste registreras hos dem för att få säljas. Registreringen säkerställer att produkten tillverkats på ett hygieniskt och korrekt sätt och att den är så utspädd att den inte innehåller farliga mängder av någon aktiv substans. I praktiken tillåts endast medel med en utspädning på D4 eller högre (vilket innebär att ursprungsämnet späds ut minst tio tusen gånger). Syftet med detta är att inga homeopatiska produkter på den svenska marknaden ska innehålla farmakologiskt relevanta doser som kan ge oönskade effekter. Läkemedelsverket påpekar också att homeopatika inte ska ses som ersättning för konventionella mediciner eller behandlingar.

Det finns heller inget legitimationssystem för utövare av homeopati i Sverige. Vem som helst kan kalla sig homeopat, eftersom titeln inte är skyddad. Homeopater lyder dock under Patientsäkerhetslagen, vilket bland annat förbjuder alternativa behandlare att behandla vissa allvarliga sjukdomar och kräver att de inte utsätter patienten för fara. Sammanfattningsvis säljs homeopatiska medel lagligt som specialpreparat i hälsokostbutiker och vissa apotek, men de får inte marknadsföras med konkreta hälsopåståenden om bot eller lindring av sjukdom utan godkänd indikation. Konsumenter bör informeras om att produkterna saknar bevisad medicinsk effekt.

Exempel på vanliga homeopatiska produkter och deras påstådda användning

Det finns tusentals registrerade homeopatiska preparat, men några förekommer oftare och har blivit välkända inom alternativmedicinen. Här är några exempel på vanliga homeopatiska medel och vad de sägs hjälpa mot:

• Arnica montana (Slåttergubbe): En populär homeopatisk behandling vid blåmärken, stukningar och muskelsmärtor. Homeopatiska Arnica-preparat ges ofta efter skador eller operationer för att minska svullnad och påskynda läkning, enligt förespråkarna. (Observera att Arnica även finns som örtgel i naturläkemedel med faktisk aktiv substans – men i homeopatisk form är den starkt utspädd.)

• Allium cepa (Gul lök): Används vid hösnuva och förkylning med rinnande snuva och tårande ögon. Motiveringen är att lök i koncentrerad form orsakar just rinnande ögon och näsa (tänk på när man skär lök), så utspädd lök anses kunna bota liknande symtom.

• Nux vomica (Strykninträdet): Ett medel som ofta ges mot mag-tarmproblem, illamående, halsbränna eller bakfylla. Homeopater kan föreslå Nux vomica till personer som har överansträngt matsmältningen (till exempel ätit eller druckit för mycket) och känner sig irriterade och ur gängorna.

• Oscillococcinum: En homeopatisk influensabehandling tillverkad av hjärt- och leverextrakt från anka. Den är särskilt populär i Frankrike som lindring mot influensasymptom. Trots avsaknad av vetenskapligt stöd säljs miljontals doser av Oscillococcinum varje år världen över som förkylningskur.

• Belladonna (Nattskatta): Används inom homeopatin vid feber, inflammationer och halsont. Belladonna i rå form är en giftig växt, men i homeopatisk utspädning anses den kunna hjälpa vid plötsliga feberepisoder med rodnad hud, vidgade pupiller och torr mun – symptom som råväxten själv kan ge i förgiftning.

Det är viktigt att understryka att de ovan nämnda användningsområdena är baserade på homeopatiska traditioner och påståenden, inte på erkända vetenskapliga bevis. När dessa produkter har testats i riggade studier har de generellt inte visat någon effekt utöver placebo. Ändå fortsätter många att använda dem i tron att de hjälper för just deras besvär.

Homeopati på dagens hälsokostmarknad – varför väljer vissa det?

Trots den omfattande vetenskapliga kritiken har homeopatiska läkemedel en fortsatt närvaro på hälsokostmarknaden. I hälsobutiker och på alternativkliniker finner man ofta hyllor med homeopatiska medel bredvid vitaminer och örtextrakt. Den globala försäljningen är betydande; inom EU uppskattades marknaden för homeopatiprodukter vara värd över 9 miljarder kronor år 2015l. Användningen varierar dock mellan länder – i Sverige uppger bara runt 1% av befolkningen att de använt homeopatika det senaste året, medan motsvarande siffror i t.ex. Frankrike, Tyskland och Österrike ligger kring 10–15%.

Varför väljer då vissa konsumenter homeopatiska medel, trots att vetenskapen säger att de inte fungerar? Flera faktorer spelar in:

• Naturlighet och säkerhet: Homeopatika kommer från växter, djur eller mineraler och är så utspädda att de knappast kan ge direkta biverkningar. Många föredrar dem därför av rädsla för konventionella läkemedels biverkningar eller kemikalier. Produkten upplevs som ”naturlig” och skonsam. Förespråkare framhåller att riskerna är minimala – ”risken för skadliga biverkningar av homeopatiska läkemedel är i det närmaste obefintlig”, enligt Svenska Homeopaters Riksförbund. Den som haft negativa erfarenheter av starka mediciner kan tycka att homeopati känns som ett tryggare alternativ för mildare besvär.

• Holistisk vårdfilosofi: Homeopatin betonar ett holistiskt synsätt där behandlaren tar hänsyn till patientens hela livssituation, mentala och fysiska symtom i kombination. Vissa människor attraheras av denna helhetssyn, särskilt om de upplever att den vanliga vården fokuserar för mycket på enstaka symtom eller diagnoser. Att ”metoderna fokuserar på hela patienten, snarare än på själva sjukdomen” är något många uppskattar.

• Missnöje med sjukvården: Långa vårdköer, brist på tid hos läkaren och känslan av att inte bli hörd kan driva patienter att söka alternativ. När man inte får tillräcklig hjälp inom den traditionella vården för kroniska eller diffusa besvär, är det förståeligt att man provar andra vägar. Homeopati erbjuder då långa konsultationer och personligt bemötande.

• Tradition och anekdoter: Homeopatin har funnits i generationer, och många användare vittnar om egna eller närståendes positiva erfarenheter. Sådana personliga berättelser och rekommendationer väger tungt för en del konsumenter – ”Det fungerade för mig, så jag fortsätter”. Även om anekdotiska fall inte räknas som vetenskapligt bevis, kan de bygga stark lojalitet.

• Kulturell påverkan och tillgänglighet: I vissa länder är homeopati mer mainstream – till exempel i Indien där homeopater arbetar sida vid sida med konventionella läkare, eller Frankrike där homeopatiska produkter säljs på apotek. Personer som växt upp med homeopati som en naturlig del av hälsokulturen kan fortsätta använda det. I hälsokostbutiker marknadsförs dessutom homeopatika ofta i samma anda som kosttillskott och naturpreparat, vilket kan ge intrycket att de är en legitim del av en hälsosam livsstil.

För många konsumenter handlar valet av homeopatiska läkemedel alltså om värderingar och upplevelser snarare än vetenskapliga fakta. Det är dock viktigt att man är välinformerad. Saklig information – som den i denna artikel – kan hjälpa konsumenter att förstå att homeopatins effekter inte är vetenskapligt belagdal, även om de subjektiva upplevelserna ibland kan vara positiva. De flesta experter råder att inte förlita sig på homeopati som enda behandling vid allvarliga eller ihållande sjukdomstillstånd, utan i första hand söka evidensbaserad vård. Homeopatiska medel kan möjligen ses som ofarliga komplement för lindriga åkommor – medveten om att effekten främst är placebo – men de bör aldrig ersätta medicinskt nödvändig behandling.

Sammanfattningsvis: Homeopatiska läkemedel utgör en fascinerande del av medicinhistorien och är fortfarande omdebatterade. För den nyfikne konsumenten kan de te sig lockande genom sin holistiska och naturliga framtoning. Men all tillgänglig forskning pekar på att deras verkan inte överstiger placeboeffekten. Att vara informerad om både homeopatins teori och vad modern vetenskap säger, ger varje individ bättre förutsättningar att fatta kloka beslut om sin egen hälsa.